Tandläkare Hans Lennros
och Birgit Verngren.
– Hans lilla skena blev en ren välsignelse för mig. Tack vare
den
har jag fått ett drägligt
liv, säger Birgit.
”Redan efter första
natten kände jag mig bättre"
HALMSTAD. I nästan
20 år var Birgit Verngrens liv ett helvete. Varje morgon när
hon vaknade hade hon nackspärr och en olidlig huvudvärk.
– Hans lilla skena blev en ren välsignelse för mig. Tack vare
den har jag fått ett drägligt liv, säger Birgit.
Hans är Birgits tandläkare Hans Lennros.
– Utan hans hjälp hade jag gett upp för
länge sen, säger Birgit Verngren, 52.
Birgits stora problem var att hon bet
samman tänderna så intensivt och mycket
under sömnen. Hon till och med bet sönder
bryggor gjorda av titan.
– Allt bitande under nätterna innebar att jag spände käk-
och
ansiktsmusklerna så mycket att jag drabbades av nackspärr och
huvudvärk. Jag hade ont i hela ansiktet. Även i ögonmusklerna,
berättar Birgit Verngren, som jobbar på Hjälpmedelscentralen
i
Halmstad.
Birgit Verngren var en av Hans Lennros första patienter som fick
framtandsskenan ”Ploppen”. Det var för fyra år sedan.
– Tro det eller ej, men redan efter första natten med ”Ploppen”
kände jag mig bättre, säger Birgit Verngren.
Hade vanlig skena
Birgit hade tidigare i många år haft en vanlig bettskena, en
så
kallad hästsko.
– Hästskon hade jag inte speciellt stor hjälp av. I alla fall
inte om
man jämför med ”Ploppen”, säger Birgit Verngren.
En annan av Hans Lennros patienter, en kvinna i 40-årsåldern,
hade provat allt mot sin svåra migrän. I 22 år plågades
hon.
När det var som värst tvingades hon ta fyra sprutor i veckan
och
dessutom en massa värktabletter för att orka arbeta.
– Jag hade sedan flera år en vanlig bettskena, men ingenting
hjälpte mer än sprutor och starka tabletter.
”Värken försvann”
– Eftersom jag inte hade någonting att förlora provade jag den
nya framtandsskenan och redan efter en vecka var min migrän
som bortblåst.
”Ploppen” mäter bara några centimeter.
– Men det är de små tingen som gör det. ”Ploppen” är
skillnaden
med ett drägligt liv och ett helvete för mig, säger Birgit
Verngren.
Av Stieg Sundberg